what's the matter blue eyes?

Jag lär mig så mycket bra på kårrummet. Igårkväll, till exempel. Efter pizza och allmänt skitsnack och skratt (som efter kommentaren "Jag vill hitta på roliga saker med teknologer"...) fick jag en snabbkurs i Corporate bullshit:

Om man tycker att något verkar bra, men inte har något smart att säga om det kan man påstå att det ger dynamiska fördelar eller synergieffekter.

Funkar tydligen för det mesta!

Nu har jag sådana där i-landsproblem igen.

Tänk "pest eller kolera" fast tvärtom, typ "kaka eller choklad".

Igår satt jag ju och fixade och tänkte inför nästa år. Sökte mentor via skolan (känns ju skitbra med min mentor nu, så varför inte prova skolans program med?), planerade inför sommarens barnklubb, ansökte om att bli studentrepresentant i Alumniföreningen och sa till Cesse att jag funderar på att söka ordförande i kåren. Det känndes rätt stabilt, som att jag hade bra koll på vad som skulle hända och att det var jäkligt bra grejer.

Sen idag då. Idag ringde telefonen, ett lundanummer. Hörde först inte vad människan sa, men sen insåg jag att hon sa "...du sökte ju till Australien förra året, och nu har vi fått ett avhopp och vill erbjuda dig en plats på University of Sydney under höstterminen...".

Kaka eller choklad?

Folk pratar ju om att de har ticks, eller tvångstankar, typ som att kolla spisen innan de går hemifrån.

Jag tror jag har hittat mitt: Att byta strumpor. Det är förjäkligt att gå runt i blöta strumpor (som jag gjorde hela dagen igår...)! Än så länge har jag bara utövat dessa tvångstankar i skidbacken genom att byta strumpor, handskar och halsduk (alltid!) på lunchen. Men nu börjar tankarna krypa på att ha ett par extra, fräscha, nytvättade och torra strumpor i väskan att trä på fötterna framåt eftermiddagen. Mmmmmmmm! :)

Man har ju olika saker man tycker om...

Asså jag har så kloka och bra vänner.

Hade sällskap med Mathilda hem nu och hade tid för att bara tjöta lite om livet. Då kläcker hon ur sig "om man står med ena foten i det förflutna och den andra i framtiden så blir det ju att man pissar på nutiden"... Roligt uttryck, men sant! Fram för mer nutid och reflektion!

Om jag tänker lite på mina vänner, så ser jag snabbt att jag tänker på dem på olika sätt. Min relation med den ena är inte lik den andra, och alla är underbara precis på sitt eget vis.

Vissa vänner är underbara att sådär bara hänga med.
Vissa vänner är såna att vi tar hand om varandra.
Vissa vänner är de första som jag ringer om jag blir glad för något.
Vissa vänner är de första som jag ringer om jag blir ledsen för något.
Vissa vänner har jag det trevligt med.
Vissa vänner har jag det mysigt med.
Vissa vänner skrattar jag alltid med.

Var precis hemma hos en av de sistnämnda, och slutade inte skratta förrän jag kom in i hissen och dörrarna stängdes.

Mina vänner - ni är fantastiska!

You're the meaning in my life
You're the inspiration
You bring feeling to my life
You're the inspiration!

:)


En stjärna på himmelen! "...pssst...5 minuter..?"

Jag har försökt tänka lite nu igen. På sistone har jag ju kommit på att jag tycker så himla mkt om upptagna killar, för dem behöver man inte vara orolig för att de skulle stöta på en eller vice versa, så det blir liksom mer avslappnat från början.

Dagens tanke blir då:

Man kanske ska tänka att alla killar är upptagna, så börjar man inte fundera på massa annat utan kan bara se till att ha riktigt roligt tillsammans?

Ska iväg och testa på en gång!

På något vis klarar man ju alltid precis det man bestämmer sig för.

Som om man har jättemycket att göra en dag. Man hinner ju ändå, eller hur?!

Eller om man har sinnessjukt mycket prylar som behöver packas ner, så får de ändå på något sätt plats i väskorna (även om det i mitt fall, idag, innebär 1 gigantisk resväska, 1 skidbag, 1 pjäxbag, 2 ryggsäckar och 1 handväska)!

Är det för att man bestämmer sig för alldeles lagom mycket, eller för att man klarar allt man verkligen bestämmer sig för att klara?

Min familj är så rolig ibland. Eller så kanske det är jag som tänker knasigt. Men:

Om jag hittar något som jag vill ge till någon i närheten av jul så slår jag in det och kallar det julklapp. (det är ju så roligt med många paket). Oavsett om det är något som jag har gått och köpt, eller något som jag har hittat hemma och vill ge bort eller vad som helst. Är det jul ska alls som ges bort vara papper och snöre runt och överlämnas på julafton.

Så tänker inte min familj. Igår fick jag två saker som jag tyckte kvalificerade sig som julklappar, men som liksom inte behandlades som en julklapp. Fick en ryggsäck (okej, den sa jag väl själv att jag ville ha, men ändå) och en hemlig sak som jag inte kan berätta om här än för då förstör jag överraskningen för någon annan :) Inget av det inslaget, inget god jul, ingen tomte - "bara" ett varsegod, som att det hade varit när som helst på året! Inget fel i det egentligen, de menar ju så himla väl, de tänker bara inte likadant med jul som jag gör tror jag...

Jag får nog lära mig att tolka min familj på rätt sätt :)

Ibland är droppen som får bägaren att rinna över väldigt väldigt liten.

Var finns handbromsen?!

Har gjort ett nytt självskattningstest i Lärande ledarskapskursen. Är återigen inte särskilt överraskad över mina egna resultat, men fortsätter få insikter i hur olika människor är. Och hur mycket enklare det är att arbeta med dem som är lik en själv. Men, det sägs ju att alla grupper måste vara blandade, så det är väl bara att lära sig att samarbeta med alla känsliga, introverta människor som föredrar förnimmelse och är "uppfattande". DET är en utmaning!

Jag vill inte uppfattas som något partyanimal vars största intresse är att springa på pubar och nattklubbar.

Ändå har jag fått höra det av två helt skilda personer de senaste veckorna. Min brors flickvän försökte locka mig till Krakow genom att berätta om dess uteställen, och inte om typ alla intressanta sevärdheter och sånt som jag egentligen är intresserad av. Och när jag pratade med en kompis om helgen, att jag skulle fundera ut vad jag skulle hitta på, var hennes självklara svar att jag säkert hittar en fest någonstans. Vad hände där?

Okej, jag är ute mycket, och har väl varit det periodvis sedan jag slutade friidrotta egentligen. Oj, det blir ju några år när jag tänker efter. Men jag skulle ändå vilja haka upp mig på ordet periodvis. Varför festar någon i perioder? Jag skulle vilja påstå att jag inte festar för festandets skull, för i så fall hade det säkert varit jämnare, t.ex. att jag hade vart ute lika mycket de perioder när jag har varit i Göteborg. Men det har jag ju inte!

Så mitt lilla försvarstal gentemot mig själv här går ut på att det är andra orsaker som lockar mig till att gå ut. Jag tror att jag helt enkelt vill umgås med mina vänner, och om det innebär att gå ut så gör jag det. Så jag skyller ifrån mig, totalt. (om det nu är något att skylla ifrån sig för, vi har ju väldigt roligt när vi går ut, men det hade vi ju säkert haft om vi hade gjort något annat också, aja nu spårar det lite) En fin slutsats blir då att jag har roligt med mina vänner, oavsett vad vi gör.

Asså vad mycket hemskt det händer runtomkring en. Man läser i tidningarna om folk som blir överfallna på busshållplatser, våldtagna och rånade osv osv. Men det blir inte riktigt verkligt, man förstår inte, ser inte allting runtomkring. Så man skjuter det ifrån sig, tänker att det inte drabbar en själv och sina nära.

Men det gör det ju. Har inte hänt mig någonting nu, men en väns vän var med om en olycka nyss, och min vän berättade om det. Om familjens tankar, hur utvecklingen skedde, hur alla runtomkring reagerade.

Det slutade med att jag grät, för första gången på väldigt väldigt länge (om man räknar bort min förvirrade kväll i onsdags). För helt plötsligt var det så verkligt.

Jag förstår inte riktigt hur nattklubbsvakter tänker. Självklart ska man följa lagar slaviskt, men vad gäller andra regler kan man väl använda lite sunt förnuft?!

Igårkväll tänkte vi att vi skulle slinka in en sväng på Tivoli för snälla Stampus hade gett oss biljetter dit. Så vi går dit, sex stycken snorfulla 22-23-åringar och en närapå nykter 18-åring. OCH KOMMER INTE IN! Varför? Inte av den rimliga anledningen, att vi var alldeles för berusade för att komma in. Nej, det var tjugoårsgräns på lördagar, så därför fick inte 18-åringen komma in trots att han var med ett större gäng :S Tycker att vakterna kan sluta känna sig så coola för att de har "makt" utan börja tänka istället!

Jag är nog tidernas sämsta på att ta komplimanger och positiv feedback! Var jättetydligt i somras när jag och Elin hade barnklubben på Kreta: Föräldrarna kom ofta fram till oss och pratade om att vi var så duktiga och att barnen hade så roligt osv osv... Elin svarade med "Tack, vad kul att höra!" och jag svarade med "Ja, men era barn är ju så underbara och goa att det är ju inge svårt alls att ha roligt med dem". Ser ni skillnaden?!

Försöker att helt enkelt säga "Tack" ibland, men det känns så konstigt att bara ta emot när folk säger fina saker om en! Fast om de säger snälla saker så vill de antagligen att man ska ta åt sig, annars hade de ju inte sagt det...

Har fått massa jättefina komplimanger de senaste dagarna. En person sa att jag var söt och go, en annan att jag nog var en smart jäkel och en klippa, många runt omkring mig säger att jag är duktig och ambitiös, och igår fick jag höra (här på bloggen :) ) att jag är en väns förebild. Har så svårt att se att de här fina orden är till mig! Men jag ska försöka våga ta åt mig, inte skjuta bort alla komplimanger utan låta dem värma i ett annars ganska höstruskigt Helsingborg. Jag måste lära mig att lita på att det som någon säger till mig faktiskt är vad de tycker, och då är det ju bara att suga åt sig berömmet.

(nästa steg är att lära mig att ta negativ kritik, men det är inte lika kul så jag börjar med den positiva!)

Okej, nu har jag samlat mig lite. Fått i mig lite mat, lyssnat på massor av Ted Gärdestad ("De' e' sent men när du frågar mig om jag har en tidtabell, svarar jag ja' tycker de' e' synd att du måste hem ikväll! Men när du frågar mig vad sanning e', om jag sagt dig sanningen, så vet jag inte för den  ändrar sig och ändrar sig igen", underbart), satt upp stora lappar på väggen och börjat klottra ner tankar och till slut lugnat ner mig lite.

Nu ska jag sluta vara upprörd över den oorganiserade lärare som höll på att få mig att gå i bitar förut idag. Snackade med Lena, och vi bestämde oss för att hon absolut inte är värd det och att vi ska sätta som utmaning för oss själva att inte bli upprörda, utan lära oss att slappna av och strunta i det. Att vi inte behöver göra 110 % och ansvara för att det som vi är med i måste bli bra. Lättare sagt än gjort, men som sagt - en utmaning.

Tror jag ska våga utmana mig själv lite till. En lite större, lite läskigare grej. På vår 4½timmesworkshop idag fanns faktiskt ett och annat vettigt att plocka ut. Jag fokuserar ofta på att planera in mycket saker och genomföra dem så bra som jag bara kan. Det jag inte alltid frågar mig är varför jag gör vad jag gör. Det enkla svaret som jag brukar intala mig är att det är så himla kul att göra allt som jag gör, och det tycker jag verkligen. Men - vad är mina övergripande mål? Vad lever jag för? När jag dör, vad vill jag komma ihåg av mitt liv?

Råden som jag fick av när jag tog studenten (kolla här) känns aktuella igen. Vad är skillnaden mellan att göra det man brinner för och att bli en robot? Är det kärleken, omtanken och att stanna upp och verkligen känna efter? Har jämvikten försvunnit? Glömmer jag ibland bort varför jag tycker om att göra saker, bara för att jag inte har tid eftersom jag fokuserar så mycket på att göra sakerna?

Igår stannade jag upp en liten stund. Vi hade SMEK-kväll på Villan, och efter att ha stått en stund stel som en pinne och hälsat folk välkomna (eller vad jag nu gjorde där egentligen) blev jag meddragen att spela spel. Vi spelade, hade roligt, skrattade och njöt av den härliga atmosfären som var. Och folk var nöjda och glada under tiden det höll på. Jag glömmer ofta bort att vara nöjd medans jag gör något, och först efteråt vågar jag andas ut och tänka "Puh, jag klarade det faktiskt".

Så vad består min nya utmaning i? Delegera-slappna av-skratta-njut, typ. Sedan ska jag försöka ge den där läraren en chans till och boka in ett gäng coachingtillfällen med henne, och se om hon kan leta fram lite mer känslor och närvaro i mig.

P.S. Idag kom de första snöflingorna i Helsingborg, till min stora lycka (och mot min gruppledares lycka eftersom jag avbröt henne och ropade "Titta det snöar")!! Snart är snön här, om 36 dagar är det skidpremiär. Livet är jäkligt bra, men bra går alltid att göra bättre. D.S.

Idag blev det för mycket. En 3½ timmes workshop med SI-kursen som slutade efter 4½ timme var droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag älskar Lena som hotar/lovar mig att hon ska hålla ett öga på mig eftersom hon tror att jag kommer bränna ut mig innan jag är 25 annars.

Nu ska jag kila ner till Konsum och handla lite lite granna till kåren. Sedan ska jag baka scones, dricka te och lyssna på Ted Gärdestad. Ingen kan vara stressad när man lyssnar på honom.

Om jag gillar folk som kan säga nej till mig, då kanske jag också ska lära mig att säga nej? Personlig utveckling, here I come?

Jag skulle härmed vilja gratulera mig själv till ett uppnått mål!

För ett år sedan bestämde jag och dåvarande pojkvännen oss för att vi hade det bättre var och en för sig, och helt plötsligt var jag singel efter 6 år av förhållanden hit och dit. Mitt i förvirringen av att helt plötsligt stå på helt egna ben så satte jag upp ett mål för mig själv: Jag ska vara singel i minst ett år. Och det har jag alltså lyckats med nu!

Låter det som ett konstigt mål? Det kanske det är, eller ovanligt i alla fall. Men såhär i efterhand tror jag att det var väldigt bra för mig. Innan hade jag bytt förhållanden som började knaka i fogarna mot nya, fräscha förhållanden. Som kanske inte byggde på helt äkta känslor utan mer på viljan efter något som bara fungerade, lite bekräftelse och lite nyheter. Det är vad jag tror nu i alla fall, när jag har fått distans till det hela.

Jag har lärt mig sjukt mycket under detta året. Att man inte måste ha någon pojkvän, utan klarar sig finfint själv. Men att man ska värdesätta vänner och familj, för de finns alltid vid din sida. Och att det är helt okej att vara själv. Och att man inte måste rådfråga någon om allting, och att ingen behöver veta exakt vad man gör hela tiden, och att man har himla mycket mer tid som man kan ägna åt precis det som man känner för för stunden, och att man inte har någon som man bråkar med små skitgrejer om utan man får ta ut sina miniaggressioner på något annat vis, och.... Kort sagt: Jag klarar mig själv, och jag klarar mig jävligt bra också.

Det som är lite roligt är att jag inser mer och mer hur skönt det är att vara singel, eller kanske rättare sagt hur bra det passar i mitt liv just nu. Så - jag har klarat målet med ett år. Men jag känner inte någon stress över att hitta någon, jag vågar vara kräsen :) Så jag lär vara singel ett bra tag till. Fan va skönt.


Okej, lite nostalgisk blir man ju över sånt här, men jag kan ärligt säga att jag inte saknar det alls just nu!

Lite tankar just nu bara :)

- Jag ska nog färga och klippa håret, fick kommentaren "svinto" om kalufsen igår..
- Kan inte vänner fortsätta vara vänner och inte bli varken mer eller (ännu värre) något mindre?

- Varför går det jättebra för vissa och jättedåligt för andra?

- Hur flirtar man med någon som är flirtig med alla?

- Det är inte okej med felkommatering! Bakade häromdagen, och läste "Tillsätt socker, mjöl, hjorthornssalt, utrört i lite vatten.....". Tror ni att jag läste att det skulle vara utrört i vatten innan jag la i hjorthornssaltet eller? Nej!
- Man ska inte vänta för länge med att boka biljetter, då kan de ta slut.


Det går att göra mkt med ett lakan, såhär fin blev jag igår!

Det är så skönt med folk som kan säga nej. Då vågar man ju fråga dem om saker utan att känna sig dum för att man utnyttjar dem, för man vet att de faktiskt tar ställning till frågan istället för att de känner sig tvingade att göra saker. Annars är det risk att man blir den där dominerande människan som bara kör med folk. Så det gäller kanske att omge sig med folk som ser till att man inte kör med dem?

Tjejsnack lär ju vara något av det roligaste som finns. Ofta helt sjukt ämnen. Efter ett tag brukar man komma på sig själv att det kanske inte är så lämpligt att folk runtomkring hör vad man säger, eftersom de kanske inte förstår att man inte alltid är helt allvarlig.

Som vår fina diskussion om könssjukdomar i ett grupprum häromdagen, ett högljutt samtal med massa skratt. Helt plötsligt hör vi att någon börjar prata i rummet brevid, om inser att väggarna är papperstunna. Inte så lämpligt kanske.

Eller när vi efter volleybollen i måndags börjar snacka killar, och min vän till slut sammanfattar alltihopa med "Så om vi inte hittar någon på torsdag så beställer vi en på postorder, eller?!". Vet inte hur det skulle låta i andras öron heller.

Och jag är glad att gårdagkvällens telefonsamtal gick just via telefon. "XXXX är ju som en guldgruva, varför har vi inte letat killar där innan?! Vi får gå på skattjakt på torsdag!"

Poängen med det här då? Det är bara snack.

När jag funderade vidare på detta i en härlig kvällsdiskussion-med-mig-själv insåg jag att jag faktiskt inte alls är ute efter att hitta någon nu (vilket är ämnet för mycket av tjejsnacket). Just nu har jag redan så många som jag tycker mycket om, men som jag inte hinner träffa/ringa/vadsomhelst så mycket som jag skulle vilja. Vill hellre koncentrera mig på dem, mina kära vänner och familj, alla som man saknar och älskar.

Men - det är kul att snacka. Man får bara komma ihåg att det inte är något mer än så. Bara roligt, härligt tjejsnack.