Trodde du jag var speedad i vanliga fall?
Trodde du jag var speedad i vanliga fall? Det var inget emot när jag gick imål på Tjejvasan förra lördagen. Spana in liksom!
Känslan som inföll sig när jag svängde vänster in på sista upploppsrakan var rätt sjuk. När jag såg banderollen med "I fäders spår för framtids segrar" var det som om allt annat, inklusive tröttheten, försvann. Helt plötsligt kunde jag åka dubbelt så fort (kändes det som) och gå förbi de som nyss hade åkt förbi mig. Att vaden fick krampkänningar var inget som bekymrade mig. Och när jag kom imål kunde jag liksom inte vara tyst och trött som alla andra, utan var tvungen att säga något trevligt till funktionärerna innan jag (i pjäxor) joggade tillbaks mot målet för att möta Malin. Joggingturen kändes inte det minsta ansträngande, så jag blev mäkta förvånad när båda vaderna plötsligt började krampa. Det fanns liksom inte i mitt universum att jag kunde vara trött just då.
Nu ska jag försöka vara tyst. Bilderna säger rätt mkt med...
