Säsongskänsla
Jag tror att jag skulle vilja likna denna känslan med den typiska
slutet-på-säsongen-känslan.
Den där som gör att man känner sig ensammast i hela världen och att man typ kommer DÖ om man inte får sällskap väldigt väldigt snart, och alla andras liv känns mycket bättre än ens eget och att det är total katastrof om man inte fyller kalendern till max de närmsta dagarna, liksom bara för att slippa vara själv.
Tur att man ändå har lite förnuft någonstans längst innerst inne och inser att
NEJ, du kommer inte dö
NEJ, du är inte ensam alls
NEJ, alla andra har det inte bättre än du
osv osv.
I själva verket har jag det galet bra.
Men det är ju så lätt att glömma bort. Så nu påminner jag mig själv: Lägenheten är städad, middagen står i ugnen, tvätten ligger i maskinen, en av världens finaste kompisar är på väg hit på pyjamasparty och imorgon kommer bli en fantastisk dag. Så det så.
