what's the matter blue eyes?

Okej, nu har jag samlat mig lite. Fått i mig lite mat, lyssnat på massor av Ted Gärdestad ("De' e' sent men när du frågar mig om jag har en tidtabell, svarar jag ja' tycker de' e' synd att du måste hem ikväll! Men när du frågar mig vad sanning e', om jag sagt dig sanningen, så vet jag inte för den  ändrar sig och ändrar sig igen", underbart), satt upp stora lappar på väggen och börjat klottra ner tankar och till slut lugnat ner mig lite.

Nu ska jag sluta vara upprörd över den oorganiserade lärare som höll på att få mig att gå i bitar förut idag. Snackade med Lena, och vi bestämde oss för att hon absolut inte är värd det och att vi ska sätta som utmaning för oss själva att inte bli upprörda, utan lära oss att slappna av och strunta i det. Att vi inte behöver göra 110 % och ansvara för att det som vi är med i måste bli bra. Lättare sagt än gjort, men som sagt - en utmaning.

Tror jag ska våga utmana mig själv lite till. En lite större, lite läskigare grej. På vår 4½timmesworkshop idag fanns faktiskt ett och annat vettigt att plocka ut. Jag fokuserar ofta på att planera in mycket saker och genomföra dem så bra som jag bara kan. Det jag inte alltid frågar mig är varför jag gör vad jag gör. Det enkla svaret som jag brukar intala mig är att det är så himla kul att göra allt som jag gör, och det tycker jag verkligen. Men - vad är mina övergripande mål? Vad lever jag för? När jag dör, vad vill jag komma ihåg av mitt liv?

Råden som jag fick av när jag tog studenten (kolla här) känns aktuella igen. Vad är skillnaden mellan att göra det man brinner för och att bli en robot? Är det kärleken, omtanken och att stanna upp och verkligen känna efter? Har jämvikten försvunnit? Glömmer jag ibland bort varför jag tycker om att göra saker, bara för att jag inte har tid eftersom jag fokuserar så mycket på att göra sakerna?

Igår stannade jag upp en liten stund. Vi hade SMEK-kväll på Villan, och efter att ha stått en stund stel som en pinne och hälsat folk välkomna (eller vad jag nu gjorde där egentligen) blev jag meddragen att spela spel. Vi spelade, hade roligt, skrattade och njöt av den härliga atmosfären som var. Och folk var nöjda och glada under tiden det höll på. Jag glömmer ofta bort att vara nöjd medans jag gör något, och först efteråt vågar jag andas ut och tänka "Puh, jag klarade det faktiskt".

Så vad består min nya utmaning i? Delegera-slappna av-skratta-njut, typ. Sedan ska jag försöka ge den där läraren en chans till och boka in ett gäng coachingtillfällen med henne, och se om hon kan leta fram lite mer känslor och närvaro i mig.

P.S. Idag kom de första snöflingorna i Helsingborg, till min stora lycka (och mot min gruppledares lycka eftersom jag avbröt henne och ropade "Titta det snöar")!! Snart är snön här, om 36 dagar är det skidpremiär. Livet är jäkligt bra, men bra går alltid att göra bättre. D.S.