what's the matter blue eyes?

Det är så kul att ge bort saker. Jag läste någonstans att "36 kronor är vad som krävs för att du ska må bra av att ha gett något till någon annan, men att samma summa spenderat på dig själv inte gör någon skillnad". En självisk sida av att ge bort saker, men jag tror att den som får saker blir glad också.

Men det är skillnad på att ge för att man vill eller för att man känner att man måste fixa något:

- När man måste fixa något innan en speciell tid är det skitjobbigt. När man liksom vill komma på något jättepersonligt och skojigt och bra, men det bara står still i huvudet. Då är det väldigt frustrerande.

- Men när man hittar något som bara känns så perfekt att ge till någon, då är det bara SÅ roligt!! Framförallt om det är så bra timing att det faktiskt finns ett bra tillfälle att ge någon det, och tid och ekonomi finns för att fixa det. Då är det bland det roligaste som finns.

Just nu har jag hittat en riktigt bra present att ge bort om ca 2 månader - lagom för att hinna fixa den tror jag. Jag är så nöjd :)

Vissa människor får tekniska saker att fungera.

Jag är inte en sådan person.

Hur gör de? De som trycker på exakt samma knappar som jag, men som får saker att fungera? De som kikar runt en stund på datorn, och så fungerar den helt plötsligt igen? De som har lyckats nå insikten om att anledningen till att något inte fungerar kanske är att sladden är urdragen, igen? De som fattar vilka playknappar man kan testa på DJ-utrustningen, och liksom veta att de inte förstör någonting?

Om det finns en högskolekurs som gör att man blir lite mer händig (gärna både tekniskt och praktiskt) så hade jag lätt hoppat på den. Jag hade kunnat läsa 30 hp. Eller, ja, 15 hp i alla fall. Lätt värt.

Tur att det finns andra, som inte heller hittar pauseknappen till dvd'n.

Och tur att Konsum har öppet 7-23 och säljer proppar till ett mycket fördelaktigt pris.

På fråga a) svarar jag "Vet inte" och på fråga b) svarar jag "Pass".

Man kan ju inte riktigt tvinga någon att prata om saker. Jag har bara blivit så rädd för när folk sopar saker under mattan och låter dem vara istället för att bearbeta dem - eftersom jag själv gör precis så. (det är ju skitjobbigt att bearbeta saker). Så istället försöker jag få folk att prata om saker, men det är ju inte så jäkla rättvist eftersom jag själv inte gör det.

Likadant hade jag ju en diskussion med Micke mentor (kul namn :) ) om hur ofta man bör ha möten. Han propagerade för att ha möten sällan, och min åsikt var tvärtemot. Men egentligen tycker jag ju att det är skitenkelt att bara göra saker själv, utan att fråga andra och utan att behöva ta hänsyn till andra. Fast från (nästan) alla andra håll så inpräntas det ju i en att man ska ta beslut tillsammans.

Vad är rätt och vad är fel?

+ Jag slipper hoppa över resväskan i hallen
+ Jag slipper krångla mig runt tvättstället som tidigare stod mitt i vardagsrummet
+ Jag kan se på TV från båda sofforna eftersom ovan nämnda tvättställ inte står ivägen för den ena
+ Jag kan ta fram rena kläder ur garderoben istället för från golvet där de hamnade efter senaste tvätten
+ Mina minipalmer kanske överlever efter att de fick vatten
+ Murgrönan kommer inte längre killa mig i nacken när jag sitter i fåtöljen, för jag snodde upp bladgrejerna

Och nu har jag ändå bara börjat städa! Ska ta och bjuda hem någon i helgen för att få motivationen att städa riktigt ordentligt...


Inte klart som sagt, men på väg!

I huvudet snurrar nu massor av tankar som jag förhoppningsvis kan börja förverkliga 19/4 - då jag hoppas bli invald som ordförande för Studentföreningen Agora. Ett mål inför 10/11 är att träna på att ha bättre framförhållning och genom det kunna öka kvaliteten på allt jag står bakom. Alla utskick, alla events, alla uttalanden. Nu känner jag att många saker som jag gör hade kunnat göras bättre. Jag är lite rädd för att dynamiken ska gå förlorad. Men jag tror att vi kommer lösa det.

Vi på min utbildning tycker ju att vi är väldigt idérika ibland. Idéerna handlar om marknadsföring, försäljning, service, nya produkter osv osv. Ibland tycker vi att vi har rätt bra idéer.

Men jag fick precis insikten om hur begränsade våra idéer är, och hur mycket häftigare idéer man kan få om man samarbetar med folk med annan kunskapsbakgrund. En kille som läser datateknik på Campus slängde precis upp detta på youtube. Han har gjort ett program&konstruktion som gör att hans Iphone låser och låser upp hans dörr automatiskt när han kommer dit/går därifrån. Visst är det coolt?!

(vad jobbigt att inte allt kan fortsätta vara som det alltid har varit. att folk utvecklas i olika riktningar och liksom inte förstår varandra på vägen. kan inte bara alla vara snälla mot varandra?)

Har man för mycket att göra blir det oftast ingenting alls gjort till slut. Åtminstone inte bra.

Utmaning: Lära mig att göra en sak samtidigt.

Jag kanske måste tillämpa det jämt för att verkligen lära mig det? Typ sluta lyssna på musik, laga mat och duscha samtidigt? Och försöka sitta och vara social på kontoret samtidigt som jag pluggar och har huvudet fullt med jobbgrejer?

Annars blir jag ju aldrig nöjd med något.

När jag tränade friidrott så fick vi alltid lära oss att det var viktigt att träna upp sitt nervsystem så att det orkade med all träning. Då förstod jag aldrig vad de menade.

Idag har jag förstått! Efter att ha kämpat mig igenom Friskis intensivjympa (på ett allt annat än hedervärt sätt)  gick jag till måndagsvolleybollen. Efter ungefär halva tiden hände det något. Inte för att jag spelade toppenbra innan heller, men det var som om min syn, hörsel och reaktionsförmåga slutade samarbeta! Jag sprang in i min lagkamrat, tog bollar som de andra ropade om och sköt bollar 2 planer bort. Jag tror att jag var mentalt trött - nervsystemet hängde helt enkelt inte med!

MEN jag satte alla hoppservarna, sjukt snygga var dem!

Man hittar så bra saker när man städar. Nu precis hittade jag en ask som jag fick av min mamma för ungefär 5 år sedan. Den innehåller en bit av en mandala som tibetanska munkar gjorde i Göteborg då.

Hur kan jag då ha en del? Jo, de arbetar flera dagar med att göra den vackra konstruktionen av färgad sand, och sen sopar de ihop den. Detta arbetssätt är en symbol för alltings skönhet och förgänglighet. För mig betyder det att allting har något vackert i sig, och att vi måste ta vara på det när det finns, för det kommer inte alltid finnas kvar.

Själva motivet på mandalan symboliserar de kosmiska och himmelska regionerna. Så min ask innehåller en liten bit av himmelen.

Morgonidé:

Varför använder man inte buddy-systemet inom fler ställen, som man gör i dykning? Det underlättar ju galet mkt för ledaren om alla medlemmar har någon som de ska vända sig till i första hand!

Om man inte vill bli bakis bör man gå upp innan man har nyktrat till.

(finfin taktik, men det sliter nog lite i längden)

Jag tror att jag skulle vilja likna denna känslan med den typiska

slutet-på-säsongen-känslan.

Den där som gör att man känner sig ensammast i hela världen och att man typ kommer DÖ om man inte får sällskap väldigt väldigt snart, och alla andras liv känns mycket bättre än ens eget och att det är total katastrof om man inte fyller kalendern till max de närmsta dagarna, liksom bara för att slippa vara själv.

Tur att man ändå har lite förnuft någonstans längst innerst inne och inser att
NEJ, du kommer inte dö
NEJ, du är inte ensam alls
NEJ, alla andra har det inte bättre än du
osv osv.

I själva verket har jag det galet bra.
Men det är ju så lätt att glömma bort. Så nu påminner jag mig själv: Lägenheten är städad, middagen står i ugnen, tvätten ligger i maskinen, en av världens finaste kompisar är på väg hit på pyjamasparty och imorgon kommer bli en fantastisk dag. Så det så.

Fortsättning på det förra, lite avhuggna inlägget.

Sälen har inte jättebra skidåkning.
Sälen är helt dött på sommaren.
Sälen är en by.

Men.

Hela vägen från Mora till Sälen fladdrade fjärilarna i magen på mig, och jag kände att snart, snart är jag där.
Det finns ett lugn över Sälen. Prestationspressen försvinner lite granna.
Sälen är så enkelt, och så begripligt på något vis.
Och åka skidor är nog det bästa som finns.

Tack till AGORA-gruppen för en supertrevlig sittning! God mat, vin, dans, sång, tal och upptåg.

Men vad som snurrade i mitt huvud när jag gick hem var faktumet att en ny, inte nära men kär, vän har gjort slut med sin flickvän efter typ jättelång tid tillsammans.

Varför händer det så ofta?!

Ok, jag får starta med att gå tillbaka till mig själv. Tre seriösa förhållanden har jag haft, som har tagit slut av anledningarna 1) vi bråkade varje dag och jag fann någon ny som gjorde mig lycklig 2) min vardagssituation ändrades helt vilket fick mig att omedvetet utvärdera vårt förhållande 3) min pojkvän skulle flytta långt långt bort, vilket fick oss att tänka efter och inse att förhållandet inte var prioriterat för någon av oss.

I alla fallen har det liksom hänt någonting som har förorsakat förändringen. Hur kommer man på, mitt i vardagslunken, att "det här är nog inte vad jag vill egentligen"? Jag är nästan villig att ställa upp hypotesen att så är det inte, men att man kanske inte är medveten om vad det är som har hänt som har fått en att tänka efter.

 

Pojkvän nr 2 och 3 (nr 1 är före digitalkamerans tid)
- gone since long!

Idag vid kl 13.30 var en av mina sämsta tidpunkter på länge!

Jag var irriterad på typ ALLT. Inte för att någon gjorde något fel, utan för att jag inte mådde bra själv. För det första var jag allmänt stressad och ur balans, och för det andra var jag (nog) galet hungrig. (nog)? Ja, jag kände mig inte hungrig, men det kändes som den mest logiska förklaringen. Min kropp och hjärna klarar sig inte så länge på två små mackor och en kopp kaffe. Så det var en STOR lättnad när Maria mer eller mindre ledde bort mig till Amica så att jag fick köpa lunch. Sen slängde jag i mig maten, vilket kanske inte var så bra, men jag var betydligt lugnare efteråt i alla fall. Men det dröjde ända till kl 16.30, när jag hade slått mig ner i Niklas soffa med pasta-med-kyckling-och-galet-mycket-mozzarella-och-fetaost-och-beasås och ett glas rött som jag lugnade ner mig riktigt. Saker som jag tror lugnade ner mig:

- Jag hade fått i mig mat, och den hann gå ut i kroppen
- Jag drack vatten
- Jag var på ett ställe där jag liksom inte KUNDE göra flera saker samtidigt
- Inga av de problem som diskuterades var huvudsakligen mina problem
- Jag tyckte att jag gjorde min uppgift som mötesordförande rätt bra
- Jag hade fått promenera från Campus till Tågaborg

Detta kanske jag ska ta med mig? Så när jag är stressad kanske jag ska röra mig, äta, dricka vatten och försöka göra en sak i taget? Inga tips som jag inte har fått innan, men det kanske börjar sjunka in lite nu?

Förlåt till er som har blivit utsatta för min katastrofala eftermiddag, och tack för att ni hjälpte mig ur den!


Absolut lugn på dykbåten i Chania :)

Vad krävs egentligen för att man ska få kalla något en idrottsskada?

Räknas det om man river upp ena tummen med den andra tumnageln? (det blödde faktiskt tillräckligt mkt för att jag skulle behöva be om plåster, något som nog inte har hänt de senaste 15 åren...).

Klagar jag mer än andra på mina miniskador (eller mikroskopskador kanske jag ska kalla dem? eller finns det bättre ord?)? Eller får jag bara fler miniskador än andra?

Klen, klantig eller klagig?


Senaste skavanken då då.

Det bidde ingen fest idag. Det bidde en himla trevlig middag istället.

Seriösa diskussioner om liv, död och vänskap, och mindre seriösa om raggningsrepliker och sex på nachos ("I wanna lay you down on a bed of nachos"... You name it. Det som jag vill ta med mig från den här kvällen är dels att våga/orka/do it säga vad man tycker om folk (framför allt det positiva) (innan det är för sent) och vår självinsiktsövning:

Säg något som du tycker om om dig själv - jag ser saker på ett positivt sätt
Säg något som du tror att andra tycker är negativt om dig - jag kan upplevas som bossig, tar stor plats, dominant
Sen fick Emilia, Emelie och Lina säga positiva saker om mig - trevlig, positiv, bra ögonkontakt, inspirerar till andra att lyckas göra saker bra, klarar av att ta på mig massa saker och klara dem bra, jag försöker få med alla i en grupp (Emelie berättade om när vi startade upp vårt barlag, och hon upplevde att jag försökte få med alla och se till att alla hade det trevligt, till skillnad från andra som bara hade hängt sig fast i varandra från början).