Om komplimanger
Jag är nog tidernas sämsta på att ta komplimanger och positiv feedback! Var jättetydligt i somras när jag och Elin hade barnklubben på Kreta: Föräldrarna kom ofta fram till oss och pratade om att vi var så duktiga och att barnen hade så roligt osv osv... Elin svarade med "Tack, vad kul att höra!" och jag svarade med "Ja, men era barn är ju så underbara och goa att det är ju inge svårt alls att ha roligt med dem". Ser ni skillnaden?!
Försöker att helt enkelt säga "Tack" ibland, men det känns så konstigt att bara ta emot när folk säger fina saker om en! Fast om de säger snälla saker så vill de antagligen att man ska ta åt sig, annars hade de ju inte sagt det...
Har fått massa jättefina komplimanger de senaste dagarna. En person sa att jag var söt och go, en annan att jag nog var en smart jäkel och en klippa, många runt omkring mig säger att jag är duktig och ambitiös, och igår fick jag höra (här på bloggen :) ) att jag är en väns förebild. Har så svårt att se att de här fina orden är till mig! Men jag ska försöka våga ta åt mig, inte skjuta bort alla komplimanger utan låta dem värma i ett annars ganska höstruskigt Helsingborg. Jag måste lära mig att lita på att det som någon säger till mig faktiskt är vad de tycker, och då är det ju bara att suga åt sig berömmet.
(nästa steg är att lära mig att ta negativ kritik, men det är inte lika kul så jag börjar med den positiva!)
